Nästa vecka bär det av till Bangalore igen, det var nästan ett år sedan jag kom hem från mitt år i Indien. Karthik är dessvärre bokad på annat håll men jag hoppas hinna med att träffa honom under mina 5 dagar i landet. Det ska bli oerhört kul att komma tillbaka, även om det bara är för en så kort tid.

Liv och leverne i Bangalore, Indien

2009-09-22  

Svenskar och andra expatriater i Bangalore

Det finns ungefär 50 svenskar som är mer eller mindre permanent bosatta i Bangalore och de representerar olika företag såsom Volvo, Skanska, Handelsbanken med flera. Många har tillsvidarekontrakt och befinner sig på obestämd tid i staden med familj och barn. Jag lyckades lokalisera ett nätverk kallat SIAB (Swedish Indian Association in Bangalore) som drevs av en driftig svenska bosatt i Indien sedan många år. I SIAB’s regi anordnades allt från fikaträffar till shoppingaktiviteter.

Under mina första veckor i landet överöstes både sinne och själ med nya intryck, det var mycket att bekanta sig med. I veckorna arbetade jag och det fanns inte mycket tid över för nöje på vardagar. På helgerna försökte jag lära mig att orientera mig i staden samt träffa mina nyvunna vänner. I takt med att veckorna gick skapade jag mig en vardag, även om den skulle komma att skilja sig mycket mot den jag var van vid hemma i Sverige.

Vardagen i Bangalore

”Namaskar Sir, where are you from?”
”Namaskar, I am from Sweden!”
”Ah, Schwitzerland!”
“No Sweden, in Scandinavia, northern Europe.“
“Ah Sweden.“
“Do you know where it is?”’
“No Sir.”

eller

“Hello Sir, what do you think about India?”
“I like it, it is very interesting.”
“What is your favourite food?”

Shopping

”What now Karthik?”
”Sir, he fooled you Sir. You should not have paid even half Sir.”

Hindi visade sig vara ovärderligt i prisdiskussioner. Det fungerade som ett sätt att bevisa för försäljaren att man eventuellt kunde ha en viss uppfattning om normal prisnivå för efterfrågad vara eller tjänst och därmed var det möjligt undvika alltför fåniga skambud. Även om jag förmodligen aldrig någonsin kan komma att bli en stor förmåga inom prutningens ädla konst vill jag tillägga att Karthik mot slutet av vistelsen gav mig i alla fall betyget godkänt.

Språk

Arbetet

Det har varit ett enormt intressant år där jag lärt mig mycket. Det har varit roligt att se hur fantastiskt engagerade våra kollegor i Indien. Jag genomförde också språklektioner i Svenska och detta var uppskattat.

Byråkrati och vardagsspänning

Om jag hade följt (och varit medveten om) proceduren borde jag ha registrerat mig på ”Foreigners Registration Office” inom två veckor efter första ankomst till Bangalore, men innan detta uppdagades hade 11 månader hunnit passera. På grund av detta var jag tvungen att stå inför självaste polischefen i staden och förklara att det som hänt var ett ärligt misstag. Han skulle dock visa sig vara överraskande nitisk och argsint. Jag bedyrade min ärliga ovetskap om varför jag mot regelverket hade tillåtits resa ut från Indien och inte blivit stoppad i passkontrollen på Bangalores flygplats. Jag var helt oförberedd på att hans respons skulle bli att skälla ut mig för fulla currymuggar och sedan hota att spärra mitt pass och behålla det tillsvidare. Min konsult från PWC (som var utsedd att hjälpa mig med allt beträffande skatt och visum i Indien) betraktade kallsvettigt händelseförloppet men slappnade av när han insåg att jag trots allt kanske inte skulle brusa upp på. Så med ett lugn som skulle göra en lindansare avundsjuk bet jag mig i tungan istället för att avslöja mina personliga åsikter om både regelverk och polischefens agerande. Det slutade lyckligt och jag fick tillstånd att resa hem. En lärdom från detta är att det kan vara klokt att välja sina strider. PWC-konsulten fällde följande kommentar när ärendet till slut av överstökat:

”Thank you Sir, thank you for being so calm. I thought you would be very angry with the chief officer of police. That would have been very very bad”.

Mina kollegor på Logica hade en annan syn på situationen:
”A day in prison is nothing, maybe that would even be a good cultural training for you Christian!”.

Nu i efterhand kan jag le åt händelseförloppet men när jag var mitt uppe i det var det inte svårt att hålla sig för skratt.

Den Indiska byråkratin var en mindre trevlig bekantskap, lyckligtvis vara jag besparad från att besväras av den alltför ofta. Vid ett tillfälle var jag tvungen att muta en polis men det kan jag berätta mer om någon annan gång.

Avrundning

Jag har fått många frågor huruvida jag saknar Indien. Det är en ganska enkel fråga men mer komplicerad att svara på. Jag saknar mina nyvunna vänner och Karthik min chaufför och vän. Jag saknar maten och gästvänligheten samt nyfikenheten och öppenheten. Just öppenheten hos det indiska folket och alla små spontana konversationer gav min vistelse en ytterligare dimension. Jag njöt av den otroliga mängd exotiska frukter där Indiens nationalfrukt Mango kom att bli en stor favorit. Jag hann med att se Darjeeling i Himalaya i norr och Kerala i söder och hoppas att jag någon gång i livet kan bege mig på en längre resa i landet som gett mig ett annorlunda perspektiv på mycket.

De upplevelser och den erfarenhet jag fått, både på ett privat plan samt professionellt är omöjligt för mig att värdera och jag hoppas att fler får chansen att resa till Indien och Bangalore i framtiden.

Då var man tillbaka i Sverige och Stockholm efter drygt ett år i Bangalore. Uppenbarligen har jag haft en makalös tur med vädret även om sol inte är något jag fått för lite av i Indien. Det känns märkligt och jag behöver förmodligen en del tid för att acklimatisera mig igen. Bloggen har snart tjänat sitt syfte men innan jag har för avsikt att lägga ner den vill jag sammanfatta året och känslorna som är förknippade med att komma hem igen. Detta får låta vänta på sig någon vecka eller två då förhoppningsvis den största förvirringen lagt sig.

Det var ett bra tag sedan jag tog mig i skjortkragen och skrev något på bloggen. Den enda ursäkt jag kan finna är det faktum att jag snart kommer att lämna Indien och har en hel del att stå i vad gäller praktikaliteter. Jag har i flera veckors tid kämpat för att få ett ”Residence permit”. Sent omsider kom det till min kännedom att man är tvungen att registrera sig i landet om man har ett multipelt business visum. Detta ska enligt regelverket ske inom två veckor när man landat i Indien. Många expatriater ser detta som en omständig procedur i normalfallet och i mitt fall sker registreringen cirka elva månader försent. Jag kände inte till detta därav förseningen. Jag har nu spenderat sammanlagt omkring tre dagar på FRO – Foreigners Registraion Office. Detta är en horribel plats som andas ångest och hopplöshet. För att göra en lång historia något kortare lyckades jag i alla fall igår, efter att ha förmedlat 10 fotografier på mig själv, 8 blanketter i tre kopior, kopior kvitton för betald böter, tre ursäktande brev med min underskrift samt slutligen tre portioner svald irritation och stolthet, få mitt tillstånd. Jag tycker inte att det hänt många saker i detta land som gjort mig orolig men igår var det dags. Byråktratin och korruptionen i detta land är en mardröm. Jag skickades runt som en vante mellan olika köer på FRO’s kontor och till slut blev jag ledsagad till Police Commissioner. För er som har följt bloggen kanske denna titel får er att lyfta på ett ögonbryn och känna viss ilska. Denna man som jag blev utskälld av igår är bland annat ansvarig för de dansförbud staden fått avnjuta under mitt år här i Bangalore. Killen låg med andra ord inte på plus inför vårt möte. Min ”byråkratikonsult” som hjälpte mig igenom processsen påminde mig dock att jag gör bäst i att böja på huvudet och om ursäkt.

Blekansikte med böjt huvud: Sir I have paid the fine for the delay and am hopeful that you will now grant me a residence permit.

Chiefen, lätt arg: Nonono, answer my question, how did you leave India without residence permit?

Blekansikte med böjt huvud: Well Sir, I didn’t know about this rule and nobody informed me at the airport.

Chiefen, mer arg: I will blacklist your visa (här ringer han till flygplatsen och pratar på Hindi och jag börjar faktiskt bli en aning orolig över händelseförloppet).

Blekansikte, orolig och rätt förbannad: Ok.

Enligt konsulten var det bara ett sätt för honom att visa vem som bestämmer och ett rent skrämselskott. Det lyckades rätt väl. Jag trodde för en sekund att jag inte skulle få tillbaka mitt pass utan hamna i häktet för ett dygn då karln såg ut att vara på ett fantastiskt dåligt humör. Men, slutet gott allting gott. Jag fick idag höra av Karthik, som skjutsade hem konsulten efter att ha lämnat av mig hemma efter gårdagens äventyr, att han var ytterst tacksam att jag inte totalt tappade tålamodet. Det får väl anses vara en fjäder i hatten för mitt lugn men det kostade några nerver. Chiefen är inte mer populär efter denna incident.

Karthik och hans fru vill äta middag med mig innan jag åker hem. Det var ett trevligt initiativ och jag ska se till att hinna med detta. I övrigt är det mycket som ska ske nu innan min hemfärd som går av stapeln den 23:e Juni, alltså på tisdag nästa vecka. Imorgon vankas det avskedsmiddag med expatriatgänget (dock sätter jag stort hopp till att jag träffar många av dem på en sista brunch denna söndag), på torsdag eller fredag avskedsmiddag med teamet på kontoret och på lördag packning av pinaler. Om det är någon som vill ha något beställt från Indien är det dags att hojta till.

Jag kommer att sakna mycket från min tid här. Hemfärden är förenad med en mängd olika känslor som jag ännu inte kan identifiera till fullo. Jag har träffat många nya vänner och fått en viss förståelses och inblick i en kultur som är makalöst olik den jag är van vid. Jag sätter punkt här och kan förhoppningsvis sätta mer träffsäkra ord på känslorna vid ett senare tillfälle. Nu ska jag göra det bästa av min sista vecka i detta galna land.

Min helg investerade jag mestadels i min Bullet. Karthik hämtade upp mig lördags för att ta mig till ett ställe i Bangalore där det skulle finnas mycket reservdelar till Royal Enfields motorcyklar. Jag har bestämt mig för att göra några smärre modifikationer, bland annat ny tank och ny sadel. Efter snart ett år i Bangalore har jag lärt mig mycket om stan och känner till många områden hyfsat. Det område vi åkte till lördags var däremot helt nytt för mig. Tanken slog mig innan jag begav mig att jag kanske borde ta med mig kameran, olyckligtvis gjorde jag inte det. Det är svårt att klä platsen i ord men en beteckande beskrivning torde vara att föreställa sig en rejält nedgången verkstad där lokalen i sig är överfylld med metallskrot. Då inkluderar detta även taket på byggnaden (som i detta fall måste beskrivas som ett skjul). Om man sedan tar detta koncept och applicerar på en mindre förort till Stockholm i storleksordning och givetvis utökar befolkningsmängden med 100 gånger hamnar man tillfredställande nära sanningen.

Karthik hade med sig en kompis som fungerade som Bullet-expert och hjälpte oss i prutandet. Efter några timmars jobb var målet uppfyllt, en tank och ny sadel hade beställts. Igår fick jag hem skönheten:

I söndags var det dags för brunch igen. Det var som vanligt trevligt. Det har så sakteligen börjat gå upp för mig att det snart är dags att lämna Indien, och detta är med blandade känslor. Ett år är en relativt lång period och absolut det längsta jag någonsin varit utanför Sverige. Kanske kommer jag att behöva en period för att avvänja mig från Chili Chicken, vickande på huvudet och andra företeelser som jag själv inte är medveten om har blivit mig en vana. Denna vecka har jag besök från kollegor hemifrån och det har varit intensiva dagar. Jag tänkte runda av dagens inlägg med ett resonemang kring faran att äta gris. Upprinnelsen är att jag bad Karthik ta mig till en köttaffär, det har jag gjort många gånger tidigare. Den här gången föreslog han att jag provar ett nytt ställe som han hade lokaliserat. Det visade sig dock att denna butik enbart var specialiserad på fläskkött. Det blev inga hamburgare men väl skinka och korv. Karthik är Hindu men i smyg tar han sig gärna en biff som han tycker är synnerligen gott. Hur det står till med fläsk skulle jag bli varse:

Christian: Karthik, did you every try to eat pork?

Karthik (lätt kallsvettig och ser skärrad ut): Sir…No Sir….

Christian: Why is that? You told me you like beef?

Karthik: Yes Sir but we have a saying Sir, mostly of old people Sir.

Christian: Aha, what is this saying?

Karthik: Sir the old people say that if you eat pork Sir the devil will come and rape you.

Christian: Ehh…haha, what did you say????

Karthik: It’s true Sir. We will feel heavyness in our body and if we fall asleep outside the devil will come and have sex with us Sir.

Christian (kan inte hålla sig för garv): That sounds awful Karthik. I will try some pork today and I will tell you what happened tomorrow.

Karthik: Yes Sir.

Dagen efter kunde jag inte märka att jag blivit utsatt för något övergrepp och var ytterst nyfiken på att höra Karthiks kommentar till detta:

Christian: So Karthik, I am feeling pretty fine here and I hade some pork yesterday.

Karthik: Sir where did you sleep Sir?

Christian: In my bed.

Karthik (med lurigt leende): Sir you should have slept outside on the balcony Sir.

När jag var hemma i Stockholm och vände glömde jag min indiska mobil med tillhörande SIM-kort. Det kändes aningen surt när det uppdagades eftersom vikten att jag är nåbar på det numret aldrig varit större än den kommer att vara under min sista månad i landet. Jag ringde Vodafones indiska kundtjänst för att undersöka vad jag behövde utföra för att få ett nytt SIM-kort och fick den förvånande informationen att någon annan med ett indiskt klingande namn stod som ägare av numret. När man skaffar ett SIM-kort i Indien behöver man lämna kopior på pass samt ett fotografi på sig själv. Detta gjorde även jag enligt konstens alla regler när det begav sig men exakt varför man uppmanades göra detta kan man nu i efterhand fundera på, eller också inte. Hur som helst kunde jag trots allt få ett nytt SIM-kort men då behövde jag åka till polisstationen och få en FIR-blankett. FIR är tydligen ett vedertaget begrepp här men det var det inte för mig. Efterforskningar visade dock att FIR står för ”First Information Report”, tämligen intetsägande för undertecknad. Spänd av förväntan åkte jag och Karthik till närmaste polisstation och jag fick rådet av Karthik att inte berätta att jag glömt telefonen i Sverige. Jag förstod inte varför tills polismannen som vaktade dörren viskade till oss att vi måste säga att vi tappat mobiltelefonen inom det område som polisstationen tillhör, annars faller ärendet under ett annat distrikt. Vi lyckades få träffa en konstapel som frågade mig om jag hade ett vitt papper.

Blekansikte : Absolutely Sir (river av ett randigt papper ur ett kollegieblock och håller fram till honom).

Leende konstapel : Nooo Sir, you need white paper only.

Blekansikte : Eh…but it is a white paper with some nice stripes on it?

Mindre leende konstapel växlar till Kannada, det lokala språket i Bangalore och börjar prata med Karthik istället. Sträcker sig efter en stund till en låda i skrivbordet och tar fram ett vitt ark.

Ett FIR, skulle det visa sig, tillverkar man själv. Karthik som är en oerhört sympatisk och hjälpsam man skrev i ungefär 10 minuter och ger sedan pappret till konstapeln som vickar optimistiskt på huvudet. Jag signerade och därefter fortsätter samtalet på Kannada,. Både konstapel och Karthik pratar leendes en stund och konversationen slutar med att Karthik smyger in en 100-ruppars sedel i en bok som konstapeln har på skrivbordet. På vägen ut frågade jag Karthik vad som hände.

Karthik : Sir we needed to bribe him Sir.

Blekansikte : Ok, how much did he ask for.

Karthik : Sir he wanted 150 rupees but I gave him only 100 and told him I would give the rest to the guy guarding the door Sir.

Blekansikte : Aha, but we didn’t give him anything did we?

Karthik leendes : No Sir, they will be very confused soon Sir and we need to hurry to the car Sir.

Där ser man, jag hade nog hellre valt att betala den dryga tian extra för att slippa det spänningsmomentet men Karthik tycks veta hur man handskas med myndigheterna i detta land. Nedan kan ni för övrigt se dokumentet i sin helhet. Observera stämpeln i nedre vänstra hörn, detta var konstapelns hela insats i ärendet.

Slutet gott, allting gott. Med detta underverk till korrumperat dokument får jag utan problem mitt nya SIM-kort.

Jag flyger till Stockholm i natt och återvänder till Bangalore på lördag. Det var ett skyndsamt beslut av visateknisk karaktär som gjorde denna måttligt förnöjsamma resa nödvändig.

Eftersom jag hade en nära döden upplevelse förra veckan har jag ambitionen att vara vänligare mot min mage i några dagar. Igår bad jag därför Karthik svänga förbi Subway. Det visade sig att Karthik aldrig ätit något därifrån så jag köpte en Sub till honom och en till hans fru. Imorse fick jag betyget:

Karthik: Sir I didn’t find it very tasty Sir. But my wife liked it so she ate them both Sir.

Blekansikte: What was wrong with it do you think?

Karthik: Sir it didn’t taste as good as Indian food Sir. If I think of Chili Chicken my mouth get’s wattery, but not when I think of that Handburg.

Blekansikte: Hamburg? Oh no that was not a hamburger Karthik it was just a Sandwich.

Karthik (förvånad): Ok I see Sir, I prefer Indian food.

När jag kom till kontoret fick jag en gåva av Anoob som varit i Kerala för att närvara vid en kusins bröllop. Det är en sorts riskaka med hållbarhet i två dygn som jag med fördel ska doppa i kokosmjölk. Jag ska prova den ikväll! De är gulliga Indierna.

Under dagens frukost i restaurangen berättade Ramu att han läst i dagspressen om ett fyllo som hade lagt sig för att sova vid vägkanten. Förbipasserande uppmärksammade att något såg märkligt ut. Det visade sig att den utslagne mannen somnat med öppen mun och att en orm (!) slingrat sig ner i halsen på honom med bara 1/3 av längden fortfarande utanför den arme stackarens lekamen. Huamej.

Jag kom precis hem från sjukhuset ”Lakeside Hospital” som ligger på promenadavstånd från där jag bor. Följande finns att läsa på deras hemsida:

Institute with an Academic Atmosphere

Started in the year 1982, Lakeside Hospital is a Multi Speciality Hospital with updated new equipments having well trained and experienced consultants in various specialities and super specialities.

Låter onekligen hoppfullt, framförallt gillar jag ”Academic Athmosphere” samt ”super specialities”. Sedan i söndags har jag haft problem med magen som jag inte tänker utveckla mer i detalj. Det har hänt tidigare under min snart 11 månader långa vistelse men den här gången ackompanjerades otyget med oroväckande hög feber. När jag skulle somna in igår frös jag till den milda grad att jag tvingades utnyttja mina sockar av ull som jag inte använt sedan jag bekämpade kölden i Darjeeling kring årsskiftet. Sjukhuset var en upplevelse i sig, mestadels en skrämmande sådan. Hemsidan utlovade en akademisk atmosfär, denna såg jag inte skymten av i alla fall inte med våra mått mätt. Jag fick sätta mig och vänta i akutmottagningen, och då menar jag verkligen inuti det rum där trauman behandlas. En stackars tjej hade skadat sig i huvudet, en kvalificerad gissning från min sida är trafikolycka. Hon opererades en meter från där jag satt med ett till hälften transparent duschdraperi som skydd. Eftersom jag fick sitta där i ungefär 30 minuter hann jag med att se mig omkring en del. Det som fångade mitt största intresse var en plåtkreation med strömförsörjning som stod på ett bord i rummet. Detta visade sig vara en eldriven kastrull med kokande vatten som användes till att sterilisera operationsutrustningen. Nog om detta, man tog mitt blodtryck och mätte min temperatur och sedan fick jag prata med en doktor:

Doktor R. Venkatesh: What is your goodname Sir?

Krassligt blekansikte: My name is Christian.

Doktor R. Venkatesh: Where are you from Sir?

Krassligt blekansikte: I am from Sweden?

Doktor R. Venkatesh: Ahhh, Sweden.

Krassligt blekansikte: Do you know where it is?

Doktor R. Venkatesh: No Sir.

Lyckligtvis ingav han ett större förtroende inom sin profession än med sina geografikunskaper. Jag frågade honom vad jag skulle få för piller:

Krassligt, hoppfullt blekansikte: What pills are you giving me?

Doktor R. Venkatesh: They kill bacterias.

Blekansikte som ville skoja till det lite à la Seinfeld (citat från stand-up show i N:Y): Perfect, don’t be shy with the amount please. Give me the amount of bacteria-killing-pills that would kill me and then back up a little bit.

Doktor R. Venkatesh: Sir I don’t want to kill you, you are not bacteria.

Blekansikte: Thank you.

Kostnaden att gå på en undersökningen var 200 ruppar, lägg till detta 5 olika typer av tabletter och hela kalaset slutade på 380 ruppar. Smaka på den Sverige. På vägen hem till sjukstugan ville jag fira min troliga tillfriskning genom att inhandla en ”tender coconut”. En öm kokosnöt anses vara något av en universalmedicin i Indien. Nu ska jag skölja ner mina fem olika tabletter med hjälp av denna. Crap, det slog mig just som en blixt att jag inte har en aning om hur doseringen bör se ut. Lyckligtvis fick jag telefonnumret till Doktor R. Venkatesh. Over and out.

Det är alltid lika roligt att komma till kontoret tidigt på en måndagsmorgon. Vanligtvis brukar jag och Dinesh ha ett kortare snack om helgens aktiviteter och efter detta brukar Suja komma skuttandes förbi. Hennes kommentarer brukar vara föga upplyftande för ett morgontrött blekansikte:

Suja: Good morning Christian! Oh you’re not looking to good what happened?

Christian: Ah good morning Suja, thank you. I told you before that this is how I look on monday mornings.

Suja: Yes I remember you need some time to wake up.

Christian: Yes. But it’s good to hear that you notice that my body doesn’t like mondays. Anyways, you look good Suja!

Suja: Yes, my family is back.

I helgen var jag sjuk och var sängliggande lördag och söndag. Innan dess hann jag och ett stort gäng svenskar med att fira Marcos, som i helgen gifte sig på Maldiverna med sin Therése, genom att spela bowling och käka på Hard Rock Café. Jag brukar göra samma misstag varje gång jag bowlar, att kräma på för mycket med resultatet att klotet ständigt söker sig mot rännan. Denna gång försökte jag en annan teknik som innebar mindre kraft och mer precision. Det var ett lyckat recept som dock framkallade hån från vissa medspelare då tekniken av dem inte kategoriserades som extremt manlig. Kommentarerna satte sig dock i halsen när segern var ett faktum.